”Har man upptäckt färgen förändras hela livet”

Roger Metto är född och uppvuxen i Kiruna, högt ovanför den norra polcirkeln i Sverige. Han är präglad av den långa vinterns mörker och svartvita tillstånd och den korta men intensiva sommarens ljus och överdådiga färgprakt. Styrkan och vidden av den natur människan lever i här uppe skapar ödmjukhet och vetskapen att naturen alltid är starkare.

Fadern var gruvarbetare och gav sonen friheten att välja sin framtid, bara han inte gick ner i gruvan. Så försörjde han sig som mångsysslare vid Björklidens Fjällstation innan intresset för de visuella koder människan utvecklat för att beskriva världen tog överhanden och han började läsa konstvetenskap vid Universitetet i Umeå för att sedan söka sig till konstskolan i Kokkola i Finland och därefter vidare till Konsthögskolan i Stockholm.

Under de år som gått sedan Roger Metto lämnade utbildningen har han dragit uppmärksamheten till sig som en av generationens mest orädda och briljanta målare. Alla hans bilder, hur abstrakta de än tycks förefalla, utgår från något sett. Solnedgångens reflexer i en glittrande vattenyta i Stockholms skärgård, mönstret på de små döttrarnas kläder, en ilsnabb virvelvind i Texas öken eller de uråldriga furorna kring en skidbacke i Rocky Mountains.

Till detta har Roger Metto nu börjat föra in element som hämtas ur strövtåg i tiden han gör med fantasins hjälp. För dessa nya bilder väljer konstnären format som är anslående i sig, långsmala rektanglar som ger en känsla av oändliga vidder, av en oceanisk natur. Denna genomströvas av indianer och cowboys, befars av fullriggare och bebyggs med lador och skjul för kolonisationens behov. Små, men mycket tydliga och igenkännliga visuella markörer i ett kalejdoskop strålande av färg.

Samtidigt är berättelserna inte utan friktion. I den natur som borde inge vördnad och där människor bor som förmår att leva utan att ta plats, tränger vi oss in drivna av tvånget att omvandla det som är för handen till påtagligheter och nytta. Detta måleri kan ändå inte uppfattas på annat sätt än som hyllande, en epifani över en värld som ännu är ung.

BJÖRN SPRINGFELDT I FRUVIK DECEMBER 2004