Tittar man på Ola Åstrands konstnärskap i dess helhet framstår hans gärning som häpnadsväckande konsekvent genom åren.

Satirikern Lars Hillersberg – som likt Ola var inspirerad av serier – har sagt att för den som inte kan bli serietecknare återstår möjligheten att bli konstnär. Undantag finns alltid. Och Ola tillhör nog de få som skulle kunna vara både och. Hans arbetskapacitet, gedigna hantverksskicklighet och vilja till kommunikation är ett gott underlag för serietecknande. Primärt strävar han heller inte efter det konstnärligt unika. Samtidigt har han alltid haft förmågan att kunna destillera en berättelse till det enskilda konstverkets krav på koncentration.

Genom Olas liv finns musiken som inspirationskälla, ja närmast huvudnäring, för hans bildskapande. Två namn – inte i kraft av att vara Åstrands favoritband, men för deras tydliga framtonings skull – skulle jag vilja ställa upp som emblematiska för hans konstnärstemperament: Black Sabbath och The Who. Om man kokar ner Black Sabbaths undergångsstämningar med The Whos uppåttjackade frustration – The Whos konserter avslutades mer eller mindre konsekvent under en period med att medlemmarna slog sönder sina instrument – så har vi, vill jag påstå, ett slags stomme i konstnärskapet. Ett konstnärskap som oförblommerat erkänner människans mörkare sidor och som emellanåt direkt dras till mörkret, men som också ser upproret – med tillhörande kaos – som starten på något nytt, något frisk och rent.

Medan de flesta av oss åldras till pragmatiska folkpartister förblir Ola tonåring.

Pontus Hammarén