CAROLINA FALKHOLT

Installation Eskilstuna Konstmuseum ”ORD LJUD KÖN”

 

Gränsens möjligheter

 

”Din jävla fitta”. ”Din jävla hora”. Orden kränker, kväver och drabbar halva mänskligheten och fler därtill. När Falkholt citerar dessa fraser med sin pensel, i verk och utställningar, så konfronterar hon det utbredda människoförakt och kvinnoförtryck som speglas genom fyra bokstäver. Ord finns alltid med i Carolina Falkholts konst – även när de inte syns. Flera av hennes stora väggmålningar tar sin början i begrepp som hon sedan målar över. Uttrycken kuvas och konstnären tar makten genom ett förföriskt bildspråk i starka färger: rosa, blått, lila, gult, svart, vitt.

 

Falkholts konstnärskap började med graffiti, ett uttryck som konstnären själv beskriver som stadens kalligrafi och det målade ordets uttryck. När graffiti utförs utan tillstånd på väggar av olika slag måste det gå snabbt och det sker oftast i någon slags offentlighet. Budskapen förs ut med starka färger på platser där de kan ses av alla, de tränger sig in på samhällets politiska arenor och tvingar oss att höra, även om vi inte alltid vill lyssna. Falkholt målar fortfarande ofta på väggar; inomhus i museer, konsthallar, skolor eller på fasader dit hon är inbjuden och ombedd att uttrycka sig, men likafullt i offentlighetens ljus. Och det går inte fort. Det är ett långsamt och mödosamt arbete bakom hennes precisa och noggranna bilder, gjorda i lager på lager med tusentals detaljer. De händer som först möter besökaren på Eskilstuna konstmuseum består av 227 000 cirklar som det tog 240 timmar att göra. 30 dagars heltidsarbete.

 

Ett verk börjar ofta med något Falkholt själv har hört som påverkat henne, kanske i den musik hon lyssnar på eller själv skapar. Musiken och dess ordpoesi kan ses som ett förarbete, eller en skiss om man vill. Ett utrymme där tanken får slingra sig fram och vara fri. När Falkholt med sin konst kräver frihet så tar det plats. Hennes målningar kan täcka en hel vägg, en mur, eller en fasad på ett flervåningshus. Men den tar plats på ett annat sätt också, den kräver rätten till det fria ordet och den rätten går framförallt genom kroppen. I hennes många verk finns alltid en kroppsdel. Ögon som stint blickar tillbaka eller drömmer sig bort. Händer som tecknar och med ett eget språk ger röst till de som inte har ett tal. Och öron. Med öronen tar vi till oss, lyssnar, eller slår dövörat till. Det är en märklig kroppsdel som upphäver gränsen mellan ute och inne.

 

Falkholt förhandlar om gränser på ett bokstavligt sätt genom att måla på väggar av olika slag som skiljer ute från inne. Ditt från mitt. Metaforiskt utmanar Falkholt var gränsen går. Ett av människans märkligaste tabun är kvinnokroppen som accepteras så länge den är retuscherad och manipulerad till en påhittad perfektion, ja till och med när den kränks genom nedsättande ord i musik, på skolgården, bakom ryggen eller på nätet. Kvinnokroppen är central för konst av olika slag, traditionell bildkonst såväl som hip hop. Men framförallt är den central för en kvinnoförnedrande kultur och värld. När samma kropp hyllas genom Falkholts starka färger i ett bildspråk som ger uttryck för glädje, stolthet och frihet drabbas den av förbud och förstörelse. Men gränser är inte bara skiljelinjer, det är mellanrum. En paus där det finns tid och plats för att fundera och omvärdera. Falkholt visar samhällets dubbelmoral, hon kräver friheten att yttra sig, att säga det som förtigs. Men hon ber också alla och envar att ta sig tid och fundera innan vi kastar vår dom, innan vi går på i upptrampade spår. Se musiken, känn konsten, hör kroppen.

 

// Katarina Wadstein Macleod

Bilder i urval

<