Martin Formgren – Antidotes

MAR 20 – APR 13, 2014

Martin Formgrens abstrakta måleri prövar de konkreta spelreglerna för erfarenhetens lek med sig själv, hur den försöker lösgöra sig från det enskilda och träda ut i det gemensamma. Fragmentariska och distanserade minnesbilder försonas med omedelbar närvaro och kommer till uttryck i ett levande samspel mellan måleriska gester, färgmaterialitet,samt av upprepade mönster och artificiella strukturer. Form och material möts såväl bokstavligen som metaforiskt i ett intuitivt hantverk som tycks utplåna gränsen mellan betraktare och konstnär, gränsen mellan att se och att måla.

Martin Formgren är född 1976 i Norrköping. Han är utbildad vid Akademin Valand, Umeå Konsthögskola samt Akademi der bildenden künste Wien. Han bor och arbetar i Göteborg.

www.martinformgren.tumblr.com

Minnesbilder från Antidotes

Jonatan Ahlm Brenander

Jag försöker få ordning på minnena från vårt samtal. Bilden av oss och tingen kommer först. Jag minns hur vi var omgivna av otaliga målarburkar, intorkade penslar, nedkletade hallmattor och sprayburkar, och en mängd dukar som om vartannat låg utsträckta på golvet, hängde eller stod lutade mot väggarna. Jag kommer ihåg hur golvet var täckt av skyddsplast och hur jag sjönk ner på en stol, tung, febrig och ännu insnärjd i göteborgsvinterns isiga regnslöjor. Jag minns allt det där ganska tydligt, men kan inte längre se målningarna klart framför mig. Jag kommer ihåg hur han berättade att allt som ägnas uppmärksamhet förändras och det är just det som oroar mig, för min ostadiga blick hade inte vandrat länge innan jag glömt vad den lämnat. Medan den irrade i rummet lekte jag med tanken att vända tillbaka, men oroade mig över att inte längre kunna återse de flyktiga bilder som ännu dröjde sig kvar inom mig, oroade mig för att verkligheten skulle hunnit ikapp eller förbi dem. Så fort jag vänder bort blicken hör jag hur dukarna jäser och bubbar, som om de rörde på sig, som levande vävar i ständig förvandling. Som när jag var barn, tänker jag, och allt omkring mig fick liv när jag tittade bort. Vad skulle hända om det jag minns inte längre var kvar? Hade flyttat sig, förändrats, skulle jag bli uppspelt eller besviken, kanske rent av rädd? Missförstå mig inte, jag minns målningarna mycket väl, men kan inte längre göra mig en rättvis bild av dem.

Omkring mig upprepas vagt bekanta fragment: utnötta hallmattor, trasiga presenningar, tapeter och duschdraperier. De träder fram ur minnets bottenslam och tumlar omkring varandra utan några tecken på att vilja att lugna ner sig. Ur feberdimmorna tränger ännu strukturer fram bland de flyktiga formerna, fryser fast på näthinnan och bildar något slags motstånd, samma motstånd som sprayburken eller penseln mellan handen och duken, fyller han i. Är det ett liknande motstånd som hindrar mig tränga in i, få grepp om bilden jag försöker återskapa? Framåtlutad över golvet ser jag hur händerna famlar mellan tomburkar, färgtuber och kaffekoppar. Det sticker varmt i huden, fingertopparna domnar. Allt jag rör vid är poröst och flyter ihop. Tingen har opålitliga ytor, tränger in lika mycket genom ögonen som genom huden. Jag får tag på en kopp, sköljer ner en värktablett med den sista kalla slatten och påminner mig själv om vad det är vi snackar om. Det är, trots allt, inte bilden vi pratar om, men minnet är ett läckande kärl.

Vänd emot mig sneglar han över axeln med handen slappt på höften när han plötsligt kommer av sig. Han får för sig att bilden återspeglar hans kropp och jag instämmer oreflekterat innan jag snabbt tittar bort, som om jag blivit påkommen med någon slags vidskepelse. Som en av många andra former dök den upp oväntat, som en flyktig gestalt i mötet av min sinnliga närvaro och de avlägsna scener jag tafatt försöker rekonstruera. Mellan den obeskrivliga närvaron och det avlägsna rummet spänner jag så upp en bild, en skenbar hinna mellan platsen jag tror mig vara och platsen jag vill vara. Mina gester dröjer sig kvar däremellan som obegripliga spår på en yta. Jag vet att jag bedrar mig, att jag naivt försöker rekonstruera en minnesbild som jag skulle kunna träda in i. Han berättar om strukturerna, att de inte är mer än kulisser, något man måste gå in i för att färdigställa, att han gör det och målar vad han ser där inne. Trots att jag själv inte kan återge någon skönhet i mina egna, oävna rörelser förstår jag vad han menar. Målningen rör på sig för att den aldrig avstannar. Den är det levande spåret av en rörelse mellan två platser som endast skenbart skiljs åt, för liksom minnet är inte målningen en plats eller en bild vi återvänder till när vi begrundar den, vi gör den på nytt. “Skulle jag tvivla på något lika mycket som jag tvivlar på måleriet, skulle jag aldrig göra det”, säger han en tid senare, men jag tror honom inte. Vi tvivlar naturligtvis, men fortsätter trotsigt rörelsen framför, i, eller genom bilden. Rörelsen gör den till något annat, något obestämbart och till synes obegränsat: platsen vi samtidigt är och vill befinna oss på. Ämnet undgår mig för att jag glömde: det var bilden jag såg men den var inte vad vi pratade om, vi pratade om målningen.