Jenny Källman, Ulrika Segerberg, Pia Mauno

MARCH 3- 25, 2018

So real.Really so
Opening Saturday, March 3, 12-4 PM (12-16)
Welcome!
Galleri Thomassen is pleased to present Jenny Källman/Stockholm, Ulrika Segerberg/Berlin and Pia Mauno/Gothenburg in the exhibition So real.Really so.
This exhibition invites the viewer into a kaleidoscopic world, with parallel, warped ways of seeing and symbolic visual language that hint at surrealism. All three artists works engages in an ambiguous sort of storytelling. The title So real. Really so is a statement, as well as an enigmatic question, suggesting a realm where the absurd and the real share space.

 

BIOGRAPHIES
Jenny Källman (b. 1973) lives and works in Stockholm. She studied at Konstfack, Stockholm, and University of Photography (Akademi Valand) in Gothenburg, Sweden. Her work is currently on view in Golden Sunset at Moderna Museet in Stockholm. Exhibitions include Sometimes I wish I could just disappear, David Risley Gallery, Copenhagen, Universe Will Be Very Sunny Tomorrow, Björkholmen Gallery, Stockholm, Voyage, Institut Suédoise, Paris, Ny svensk fotografi, Hasselblad Center, Gothenburg, Spiralhuset, Tensta Konsthall, Instabilt, Kulturhuset, Stockholm. She is represented by Björkholmen Gallery, Stockholm.
Ulrika Segerberg (b. 1976) lives and works in Berlin. She is educated at Gerrit Rietveldt Academie, Amsterdam. Exhibitions include Västerås Art Museum, LENTOS, Linz, Grimmuseum, Berlin, Dispari & Dispari Project, Reggio Emilia (IT), Galleri 21, Malmö.
Pia Mauno (b. 1969) lives and works in Gothenburg. She holds an MFA from Valand School of Art (Akademi Valand), Gothenburg. Recent exhibitions include Through the things we see, Göteborgs konsthall, Gothenburg, Revision, 3:e våningen, Gothenburg, Greetings from another realities, Hammarkullen konsthall, Gothenburg, Nordic delight, Institut Suédoise, Paris, Housing Work with Laure Prouvost, Hits. She is represented by Galleri Thomassen.
______________
Samtalets syster, konsten
Anteckningar om utställningen So real. Really so
Jenny Källman, Pia Mauno & Ulrika Segerberg
”Att tala är silver, att tiga är guld”, säger oss ett slitet ordspråk. Ett annat menar att – ”För att kunna tiga tillsammans måste man ha mycket att tala med varandra om”. När språkfilosofen J.L. Austin på 1950-talet funderade över språket och inte minst talets betydelse, kom han att mynta begreppet talakt. Enkelt uttryckt, han ville visa på att vårt sätt att tala om världen har effekt på världen. Språket speglar alltså inte enbart tillvaron utan är med och formar den. En annan iakttagelse, som filosofen Louis Althusser gjort, är att språket spelar en central roll när vi blir till som subjekt. Han, och många med honom,menar att det är i kraft av att vi blir tilltalade av andra som vi framstår som socialt särskilda, även inför oss själva. Althusser myntade en inter-pellationens poetik vari anrop och svar är de formande elementen.
Vi kan alltså tala om att språket har en sorts agens och precis på det sättet kan vi överfört tänka om måleri, skulptur, film, foto och konstens alla upptänkliga former. Konstverk inte bara är, utan de gör något. Konsten anropar och i detta fall är det i form av ett påstående – So real. En fråga kommer som svar – Really so? Konstnärerna Pia Mauno, Jenny Källman och Ulrika Segerbergs utställning på Galleri Thomassen föreställer jag mig som ett veritabelt samtal. De har hittat valfrändskap i varandras konstnärspraktiker, som de beskriver som ett ”mångtydigt berättande”. För mig bär deras sätt att berätta på en performativ och materiell sensibilitet. Denna sensibilitet är en förmåga att kunna föra ett förtroligt och underfundigt samtal som framför allt sker i det tysta, i och med materialen – målarduken, färgen, leran, objekten och fotografierna. Och ibland låter det i form av musik. I utställningen So Real. Really So finns alltså ingen tudelning mellan språket och det stoff som vi kallar verkligheten. Konstverken vittnar snarare om hur intrikat sammantvinnade språk, material och objekt faktiskt är.
Om de enskilda konstnärskapen skulle föreställas som metaforiska röster, vars repliker materialiseras som enskilda konstverk, så inställer sig frågan om rösterna har en särskild ton. En särskild dialekt. Med andra ord funderar jag på hur de tre olika språken låter och hur de samtalar med varandra. Kan jag lyssna in en särskild frekvens som de når varandra på och som de anropar mig via?
Jenny Källmans svartvita fotografier befolkas av unga människor. De är inbegripna i intima situationer, vilka jag som betraktare inte vet något om. Dramats komponenter är inte enbart en handfull individer utan även de objekt och fenomen som de närmast smält samman med. Jag anar ansikten och kroppar bakom rökdimmor. Min blick möter ögon som stirrar och tvetydiga leenden. En oroande känsla vilar över fotoserien, mycket på grund av att speglar och ljussken skarpt bryter av. Det skapas oanade och förvrängande effekter så som asymmetriska återspeglingar och kontrastfyllda spel mellan ljus och skugga. Effekterna omvandlar de unga kropparna till gränsvarelser – någon som varken är det ena eller det andra. Jenny Källman avstår spegeln och fotografiets förmåga att skapa direkt återgivning, utan vrider till sin teknik så att den överordnande gestaltningsprincipen blir diffraktion istället för reflektion. Jag lånar termen diffraktion från feministiska tänkare, som i sin tur lånat den från kvantfysiken. Diffraktion låter oss beskriva ett viktigt drag i ett feministiskt arbete. Diffraktionen låter oss nämligen fånga det som är annorlunda. Det som gör skillnad i en verklighet som de flesta inte alls upplever som dualistisk och binär utan än mer komplex och svårfångad.
Det förvrängande och speglande språket – det som vi kan kalla det diffraktiva – finns också som en gestaltandets princip i Pia Maunos konstnärskap. Återkommande är att Pia Mauno lånar ur konsthistorien. I hennes måleri, skulpturer och installationer anar vi familjära fragment från verk av konstnärer som Man Ray och Frida Kahlo. Fragmenten har fogats samman till nya motiv, mönster och objekt. De skapar formella ekon, som hälsningsfraser som ebbar ut i minnets vindlande korridorer. Det förflutnas konst både finns där och inte, på samma gång. Gestaltandet upplever jag som intuitivt prövande. Det är dock med en säker hand som hon kallar på mig som betraktare. Hon låter mig exempelvis veta att gränsen mellan det som av tradition delats upp i objekt och subjekt inte alls är så självklar. Hennes konst bildar nämligen associationskedjor som visar på samspel mellan det mänskliga så väl som det icke-mänskliga. För att tala med den feministiska posthumanisten Karen Barads ord – ”vi berör ständigt verkligheten samtidigt som den berör oss. Vi lever i världen samtidigt som världen lever i oss”. Så låter oss Pia Mauno ana olika världars samexistens – visuellt som materiellt.
Den uppluckrade gränsen mellan mänskligt och icke-mänskligt, finns även i Ulrika Segerbergs skulpturer och installationer. I Ulrika Segerbergs fall har denna gränsutsuddning ett närmast animistiskt anslag. Egengjorda objekt och hittade ting får liv i nya konstellationer. Det kan vara tallrikar och krukor som staplats på varandra och med hjälp av leende munnar och uppspärrade ögon transformerats till glada figurer. Det är ingen slump att många av objekten är hämtade från hemmet och materialen kan associeras till en traditionellt kvinnlig sfär – keramik och textil. Konstverken inger nämligen känslan av att någon gett sig hän och tagit vad som funnits tillhands och skapat i ren desperation eller mani. Som om fasaden krackelerat och något mer diffust och svårhanterligt brutit fram. En video talar sitt tydliga språk – den visar en kvinna som allvarligt och innerligt sjunger en blues – en slags hyllningssång – till en tvättsvamp. Det är en diskbänksrealism som jag tänker både utmanar och samspelar med den nymaterialistiska idén om en agentiell realism. Barad formulerar sin teori om agentiell realism som en etik – det är genom sin materialitet som ting, människor och koncept faktiskt blir till i relation till varandra. Precis så låter Ulrika Segerberg mig erfara min egen intrasslade tillvaro.
Låt mig avsluta tanken om utställningen som en dialogisk situation vari konstverk av Jenny Källman, Pia Mauno och Ulrika Segerberg anropar varandra. Verken talar alla detta diffraktiva språk. Ledmotivet är alltså inte harmoni och balans, utan framträder som tiltat. Det är som att kika in i ett kalejdoskop, som är trasigt. Utställningen affirmerar det oförenliga i en veckad logik, till skillnad mot en linjärt ordnad. Svartvit, ungdomseskapism samtalar med en rosabehandskad städerska som samtalar med Frida Kahlos avklippta, uppspikade arm som mångfaldigad vinkar in mig i dialogen.

Utställningstext av Camilla Larsson
Curator, skribent och doktorand i Konstvetenskap, Södertörns högskola.