Välkomna på releasefest för det nya numret av Uncertain States / Scandinavia!

Lördagen den 18 april.
Galleri Thomassen, Sockerbruket 33, Göteborg.
Kl. 13.00 - 16.00.
Kl. 14.00 Samtal med Andreas Hagström från Hasselblad Center och konstnärerna Charlie Hay och Erik Berglin.

SKULPTURER AV LJUS 

Den franske skulptören och fotografen François Willème (1830–1905) uppfann en säregen teknik som förenade hans två intressen. Modellen placerades på en cirkulär plattform omgiven av 24 kameror som simultant fotograferade personens siluett. Denna samling profiler innehöll den information som krävdes för att framställa en tredimensionell representation av motivet. Resultatet kallades skulpturer av ljus, avbildningarna var kostsamma att producera, men blev ändå populära bland framstående personer som vallfärdade till hans studio i Paris. Willème var mycket hemlighetsfull kring sin innovation och invigde ingen annan i den komplicerade processen – som i efterhand kan liknas vid en tidig föregångare till dagens 3D-skrivare. Han patenterade tekniken 1859, men efter tio år hade intresset svalnat och verksamheten avvecklades i all hast och metoden föll i glömska.

Hundra år senare, på andra sidan Atlanten, sa den stilbildande amerikanska fotografen Ansel Adams (1902-1984) Man tar inte ett fotografi, man skapar det. Med detta syftade han på ett fotografiskt arbetssätt som skiljer sig från spontant dokumenterande och i stället betonar ett mer övervägt skapande. Ett arbetssätt som kräver visualisering av komposition och ljusförhållande, noggrann planering av det tekniska utförandet samt ambitiöst efterarbete. Detta stämmer väl för fotografi som skulptur.

När bilden överger sin plana yta och förflyttar sig ut i rummet sker en transformation, fotografiet blir ett rumsligt och materiellt objekt. Utskrifter på trä, metall eller andra material, urklippta eller CNC-frästa former som fogas ihop, gör att bilden kan upplevas från olika vinklar och avstånd. Ett skulpturalt fotografi förändras av omgivningens ljus och skuggor men även av betraktarens rörelse i rummet. Fotografiet upphör att vara en yta för avbildning och blir istället ett objekt med volym, tyngd och närvaro. I denna förståelse är bilden inte längre avslutad i och med exponeringen eller utskriften, utan fortsätter att formas genom materialval, bearbetning och placering. Dess fysiska form aktiverar relationen till både betraktaren och omgivningen.

Fotografi som skulptur problematiserar också fotografiets traditionella anspråk på objektivitet. När bilden blir ett tredimensionellt objekt framträder dess konstruerade natur tydligare. Det som en gång framstod som ett fönster mot verkligheten framstår nu som en tolkning, en idé, ett fysiskt montage. Det skulpturala fotografiet synliggör sina egna förutsättningar och gör dem till en del av verket. I mötet mellan fotografi och skulptur uppstår ett gränsland där bild, objekt och rum samverkar. Fotografiet fungerar då både som representation och som materia: det avbildar något samtidigt som det själv är något. Genom denna dubbla position öppnas ett kritiskt utrymme där frågor om autenticitet, originalitet och historieskrivning kan omprövas. Det blir en plats för förhandling, mellan det avbildade och det iscensatta, mellan minne och fiktion, mellan bildens påstådda trovärdighet och objektets faktiska närvaro i rummet.

När detta nummer av UCSS publiceras är det nästan på dagen tvåhundra år sedan det första bevarade fotografiet View from the Window at Le Gras, skapades av Nicéphore Niépce (1765-1833). Mycket har hänt sedan denna timslånga exponering. Att fotografiet nu börjar ta plats i tre dimensioner är därför inte ett avsteg från traditionen, utan snarare en fortsättning på samma nyfikenhet och experimentlust som präglade fotografins första steg – och som än i dag driver mediet mot nya metoder och nya sätt att se.