Tove Kjellmark – Aktuell på utställningen Symbios på Färgfabriken.
Utställning 28 augusti – 28 november

Vem är du?
Jag är från början utbildad som skulptör och har sedan utvecklat en mångsidig och experimentell praktik som kommit till att röra sig mellan flera media och olika material. Mitt arbete är både fysiskt och konceptuellt, och placerar sig i glitchen mellan det digitala och det organiska, det förflutna och framtiden. Jag har sedan examen ställt ut regelbundet både i Sverige och internationellt. Förutom arbetet i ateljén, föreläser jag och bedriver samarbeten med människor och icke-människor i olika former.

Jag är född 1977 och arbetar i Stockholm, Sverige. Jag är utbildad på École des beaux arts och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, där jag tog min M.F.A examen 2009.

Berätta mer om ditt konstnärsskap.
En beskrivning av det jag gör som konstnär är en visuell dekokt av former och strukturer från den komplexa värld vi lever i. För närvarande är jag intresserad av glitcher som uppstår när något omvandlas från digitalt till organiskt, och vice versa; glappen i upplevelsen av rörelsen mellan en värld till en annan. Mitt arbete har uppmärksammats för att skapa utrymme för kritisk tänkande kring den teknik-vetenskapliga accelerationen, konstverk som ställer frågor om människans natur och den icke-mänskliga inverkan i en mycket indoktrinerad posthumanistisk värld. Under en längre tid har mina konstnärliga arbeten resulterat i en slags Technoanimalism, vilket gett upphov till ett nytt sätt att uppfatta det som är naturligt. Med andra ord en ny norm eller en ny topologi där maskinen är en del av naturen och lika med organiskt liv, men som framför allt spelar med inverkan av den berörda publiken.

Stillbild ur filmverket “Inside”.

Vilka är dina associationer kring begreppet “symbios” och projektet Symbiosis?
Ordet symbios brukar enkelt förklaras som en biologisk interaktion där två organismer lever tillsammans i ett nära förhållande med någon sorts effekt, antingen positiv eller negativ. Via mina arbeten söker jag flytta fokus från ett sådant föråldrat binärt tänkande till ett mer rhizomatiskt perspektiv. Rhizome utvecklades som ett filosofiskt begrepp av Gilles Deleuze och Félix Guattari. Rhizome är vad Deleuze kallar en “bild av tanken”, baserad på vissa växters rotsystem. Dessa växter tenderar att vara svåra att utrota, då rotsystemet finns kvar även om växten tas bort. Systemet kan växa åt olika håll, medan en vanlig trädrot förgrenar sig i ändarna samt allt går tillbaka till stamroten. Ett rhizom kan ses som “ändlöst skapade kopplingar mellan semiotiska länkar, maktstruktureringar och omständigheter gällande konst, vetenskap och sociala rörelser”. Snarare än att göra historia och kultur till en berättelse, presenterar rhizomet historia och kultur som en karta eller brett spektrum av attraktioner och influenser utan särskild utgångspunkt eller födelse, ty “ett rhizom har ingen begynnelse och inget slut; den är alltid i mitten, mellan saker, innevarande, intermezzo.”

För mig ger ett rhizomatiskt perspektiv en mer äkta bild av hur verkligheten är ihoptrasslad, mångfacetterad, i ständig rörelse och förändring och kan utvecklas åt olika håll.  En icke-hierarkisk struktur som fortplantar sig i alla riktningar och inbjuder till en mångfald användningssätt, omfunktioneringar och ympningar.

Vi kan ta våra gemensamma rum som utgångspunkt och exempelvis ställa oss frågan om det är möjligt att göra ett ekosystem synlig för sig självt? Alla har rätt till de offentliga rummen, det är här folk träffas och det är hit vi går för att komma i kontakt med det oväntade. Mossor, svampar, insekter och andra små växter är frekventa kolonisatörer av alla nya områden, inklusive mänskligt byggda strukturer. Men även om biologisk mångfald existerar i vår närmiljö förblir stora delar av dessa ekosystem och vårt ömsesidiga beroende av dessa mikroorganismer; hur de rengör våra nära miljöer och oss över tid, obemärkt för allmänheten.

Vissa kallar detta “biodiversity blindness”. Även om den biologiska mångfalden påverkar människors attityder undermedvetet, är det ett sorglig faktum att majoriteten knappt känner till någonting om de andra organismerna som vi delar våra miljöer med. För de flesta människorna är växtlighet bara en odefinierad massa av grönt och alla dessa insekter med sex ben bara anonyma skadedjur.

Detsamma gäller om vi riktar blicken mot den digitala utvecklingen. Vi formar våra teknologier och våra teknologier formar oss. Men hur medvetna är vi om denna symbios egentligen?